Säfferot

• Växtform

  2- eller flerårig ört. Roten vit, tjock.

• Höjd

  40-120 cm. Stjälken förgrenad med mycket djupa fåror, hårig upptill och vid lederna, fylld, vid basen rester av gamla blad.

• Blomma

  Kronan radiärsymmetrisk (eller något zygomorf), vit (ibland något rödskiftande), under 5 mm bred, hårig på utsidan; 5 kronblad, urnupna i spetsen, spetsen inåtböjd. 5 foderblad, faller tidigt bort. 5 ståndare. Pistillen sambladig, 2 stift, 2 märken. Blomställningen sammansatt flock med 30-40 sidoflockar. Huvudflocken och sidoflockarna har svepe vars blad är smala och håriga.

• Blad

  Strödda, nertill med skaft, upptill utan skaft, skaftet rännformat. Bladskivan smalt avlång-triangulär, 1-2 gånger parbladig. Småbladen mycket fint flikiga, täthåriga, blågrönskiftande på undersidan.

• Frukt

  Brett spolformig-äggformig, rätt platt, 2-delad, tjock ås, vanl. finhårig, brun, 2,4-4 mm lång klyvfrukt.

• Växtplats

  Åkermark, torra ängskullar, vägrenar.

• Blomning

  Juli-augusti.

Säfferot är en ståtlig växt som fått sitt finska namn, hirvenputki, efter skogens konung älgen. Någon skogsväxt är den ändå inte, utan den föredrar torra platser som bär spår av människans påverkan. I regel påträffas den på gamla ängskullar, betesmarker eller vägrenar, och dessutom har den ibland hittats nära vikingatida gravrösen. Säfferot torde vara en gammal medicinalväxt, även om man inte känner till vilken användning den haft. Växten hör hemma i ett torrt sydligt inlandsklimat, men hos oss begränsas dess utspridning främst av den kalkrika jordmån som den kräver. I Finland växer säfferot endast på Ålands huvudöar, i skärgården i sydväst och i inlandet i Åbotrakten. På Karelska näset har den påträffats nu och då, så man kan hitta den också i östra Finland. Hos oss har säfferoten lidit av bland annat byggnation och många förekomster har helt försvunnit.

Vanligtvis samlar säfferoten krafter under ett år innan den blommar och dör under sitt andra levnadsår. Under näringsfattiga förhållanden kan den behöva längre tid att förbereda sig och blir då flerårig. Blomställningen som utvecklas i slutet av sommaren är ståtlig: den kan ha upp till 60 sidoflockar som i sin tur kan utveckla egna flockar! Liksom de flesta av sina släktingar förblir den vissnade säfferoten upprätt under vintern, då fröna lättare sprids med vinden. Skaftets djupa fåror, basens fjäderliknande bladrester och de mycket täta, håriga blomställningarna är säfferotens bästa kännetecken. Innan den blommar påminner den något om hundflokan och passerar kanske därför obemärkt.